Så trötta

I går migrän och i dag migrän. Tillsammans med förkylning. Men ingen bebis så långt ögat kan nå. Däremot känns den - inga kullerbyttor direkt, eftersom bebishuvudet är fixerat, men ändå hårda sparkar. Kanske tror bebisen att han (jo, det är nog en han) kan komma ut genom huden? Men jag kan meddela att huden är seg. Mycket segare än jag någonsin trott. Hade ingen aning om att hud kunde sträckas så mycket.
Ninja, Iris och jag är lika trötta. De har varit ute en stund, trasslat in sig i trädgårdens sommargrönska, outslagna pioner och regndränkta prästkragar. Sedan har vi sovit alla tre. Vi gör verkligen ingenting. Vi har blivit så lika på något vis, jag och de små katterna. Vi trivs med att äta godis och vila. Men de har inte migrän. Det är jag helt säker på.

Mindre än tre veckor

Igår åkte magen och jag till mvc i Rotebro. Barnmorskan var lite fundersam över mina ständigt återkommande sammandragningar och förvärkar. Om inte bebisen får vila tillräckligt mycket hinner den inte ta upp så mycket näring. Men hon mätte magen och den har växt några centimeter sedan förra gången. Vilket såklart betyder att bebisen också har växt.
Idag skrev DN om sommarens kommande personalbrist på Stockholms stora sjukhus. Danderyds förlossningsavdelning ingick där... Bebisen - det är bäst att du kommer nu, innan semestrarna drar igång.

Väntan...

I natt gjorde det ont. Hela natten. En Alvedon och en banan hjälpte en liten stund. Jag tänkte att nu är det nog dags, äntligen, har inte lust att vänta mer. Men värkarna är lögnaktiga och opålitliga. De förvinner medan morgonkaffet rinner ner i bryggaren. En aning illamående ligger kvar och molar en stund, sen är allt som vanligt igen.
Ikväll åker vi till Uppsala, till Lukas och Emma. Sushikväll är det tänkt. Kanske bäst att ta med den packade så kallade BB-väskan, bilbarnstolen, mvc-journalen och patientbrickan. Man vet ju aldrig när den eviga väntan tar slut. Fast i och för sig är det ju lite mer än tre veckor kvar till det beräknade bebisdatumet.

Hemlängtan...

Nu har vi sovit en natt i Häggvik, i Elisabets lägenhet. Den första av många. Säkert dröjer det ett helt månvarv innan ombyggnaden på Allévägen 2a är klar. Jag låtsar att vi har tagit in på hotell, att vi är på semester, men det är inte lätt. Har så svårt för att smälta in. De mörka otydbara tavlorna på väggarna skräms, glasen i köksskåpen är så svåra att hitta och varmvattnet i duschen går inte att ställa in som jag är van vid. Men det är bra. Bra att vi får låna lägenheten, att katterna får följa med hit och att vårt eget radhus blir större. Och finare.
Idag har Lukas hjälpt till med att flytta ut alla möbler. Allt packades in i pappas släpkärra. Radhuset är tomt. Ljuden studsar mot de kala väggarna. Nu sover vi aldrig mer under snedtaket med de stora bjälkarna mellan sängarna.

Stressad passivitet

Nej, ingenting blir gjort. En liten bebis vill ut, snickargubben kommer på tisdag, uppsatsen skaver i bakhuvudet och katterna trasslar in sig i trädgårdens grönska. Ändå får jag ingenting gjort. Jag blir galen, river mitt hår och gör ännu mindre.
Nu har jag i allafall startat den här meningslösa bloggen - något som jag absolut inte har tid med just nu.