Sista kvällen i stora huset. För den här gången, alltså. Imorgon bär det av norrut igen, till det mycket lilla "huset". Här är det tyst och skönt. När ingen pratar hör man endast sitt eget blod som susar någonstans innanför öronen. Och här är det mörkt på riktigt, så stjärnorna syns som sig bör. Annat är det därhemma i storstaden. Aldrig någonsin fridfull tystnad, aldrig mörkt, sällan särskilt många stjärnor. Men ändå... det är ju hemma och det är mitt och det räcker långt mycket långt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar